Kvinna på postorder

Skicka mig en stark kvinna som inte blir skrämd för jag blir förbannad ibland. Skicka mig kvinnan med båda fötterna på jorden och som har lärt sig livets berg och dalbana. Skicka mig en kvinna med krut och som kan bli arg och glad. Skicka mig kvinnan som vågar älska livet.

Publicerat i Dikter | Lämna en kommentar

Hålet

Det stora hålet vidgas

Ljuset trängs undan

Axlarna tynger

Skammen hörs i tystnaden efter skalvet

Tystnaden äter inälvor och river upp skorpor

Skammen färgar mitt namn

När ljuset vill tränga in

Förfädernas hånskratt och fingerpekande

Han kunde inte slita bort ormens

Krälande runt halsen

Ett liv gått i lögnens spår

Han lekte gud genom hot och smutsiga händer som skulle rädda familjen

Han kallade sin krypande son för gamle Adam

Religionen, den förbannade lögnen, var ett redskap som skyddade honom från falla i sanningens asfalt

Jag kröp för hans skull, offrade min kropp så lögnen kunde bygga honom ett iskallt hem. Jag kröp och han tog mina pengar.

Lögnen, i den förbannande religionen, satte honom på en piedestal

Och pengarna ersatte religionen med samma falska budskap.

Jag ser skammens ansikte i tigandet. Bakom orden, bakom allt. Han gav mig sitt liv.

Publicerat i Dikter | Lämna en kommentar

Solo mio

Tröttheten smyger sig över kropp och själ. Jag längtar till landet där ingenting är. Längtar från sociala medier och det eviga rapporttittandet. Efter varje sändning lägger sig glömskan till av nyheterna. När lillan min sover sött i det rosamålade rum, tar jag mig en kopp te på balkongen och lyssnar till tystnaden. Grannen har druckit vin och lyssnar på italienska hits. Solo mio. Ensamheten kan vara vacker som en blomma av siden. Längtan är granne med ensamheten.

Hon var sin egen. Kvinnan som jag älskade. Hon hade skrattet. Hon hade allvaret. Ett möte och jag var fast. Inte den där kladdiga kärleken som tar slut när lusten dör. Utan en kärlek med ansikte mot ansikte. Det var aldrig ett förspel med rött vin och räkor eller heta nätter under lakan. Månen sken ändå den där sommarnatten när vi kysste varandra. När hon sa att jag skulle bli en bra pappa till vårt barn. Det kan bara en kvinna säga när den rätta står framför henne.

Det blev sju år av ett liv tillsammans. Kyssar och små gräl. Vardagens tillbehör. Jag växte som människa. Sakta tog jag ur mig offerkoftan och tyranniets elds som slickade huden. Men ångesten fanns kvar. Inte som en fiende. Inte heller som ett begär efter något annat.

Kärleken gör aldrig mirakel. Tar inte bort något. Kärleken förstärker det som är. Alltså, livet blir verklig.

Jag såg skuggorna lura bakom hörnet. Hungriga vargar sökte sitt byte.  Jag har lekt med vargar förut. De hade kommit för att hämta min kvinna.

Om kvällarna när vi lagt vårt barn satt hon vid sängen och sjöng visan om den fattiga flickan som träffade sin pojk. Men de fick aldrig varandra. Hon var tvungen fortsätta längs solens spång.

Kärleken är ingen självklarhet.  Bara för vi fått kärleken så kan någon dra den ifrån oss.  Kärleken kommer inte när vi ropar efter den.

Grannen står på balkongen i sin morgonrock och röker.  Han ser på mig och nickar.  Jag nickar tillbaka.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Att trotsa normen

Min dotter frågade mig varför min pappa inte tycker om mig. Jag låg i soffan och halvsov när frågan fick mig vaken.  Jag tänkte på hennes fråga.  Nog tycker pappa om mig,  men han är rädd,  mycket rädd man. Jag tänkte också på hur hon formulerade frågan.  Hon talade inte om min pappa som sin farfar. Det är inte konstigt,  heller. När hon var tio månader gammal var de på besök.  När jag och mamma försvann till annat rum blev pappa sittande kvar med min sambo och min dotter.  Han kände sig pressad och rädd.  Skiträdd.  Då brukar Kalle Anka-språket komma fram.  Han hade talade som Kalle Anka till min dotter.  Hon hade börjat gråta. Då blev pappa nöjd och lämnade bordet.

Vi har alltid pratat i normalton till vår dotter. Aldrig förställt rösten. Jag är mycket noga med hur jag tilltalar min dotter.  Vi ska ju leva tillsammans.  Vi ska växa tillsammans. Varför ska jag då ta avstånd ifrån henne?

I höstas besökte  jag pappa och mamma i deras fula villa.  Han var aldrig nyfiken på hur jag hade det eller hur min dotter mådde.  Istället började han berätta för min kompis hur det var att flytta till Sverige.

Det hade gått två år sen jag valde åka och gästa dem. Vi åt god lunch. Efter att jag ätit och torkade munnen sa jag: ”Nu räcker det”.  Pappa blev rädd och tilltalade mig med Kalle Ankaspråket igen.

Vad står Kalle Ankaspråket för? När jag som barn pratade om något blev pappa arg. Han ville jag skulle vara tyst. Jag fick ett tryck på bröstet när jag skulle prata.  Trycket var skammen som jag kände när jag skulle prata.  Min bror och syster blev nedtystade på samma sätt.  Hotad av föräldrarna till att tiga.

När man tiger står allt still.  Inte det förflutna, inte framtiden och inte heller nuet förändras. Klockan däremot tickar vidare.  Kroppen förändras.  Insidan är belagd av rädsla. Stressen över det egna oförmågan att förändras sliter på människan.

Jag är den enda som trotsat normen och strukturen inom familjen.  Jag betraktas som bråkstaken istället.  Rollen som den besvärliga skrevs tidigt in i mig.  Pappa gav mig den rollen eftersom han saknar förmåga att förstå sig själv. Att trotsa har varit min överlevnadsstrategi.

Rädslan går  djupare än så. Jag är rädd för bli idiotförklarad igen.  Jag är rädd för att bli fast i någon annans vilja. Jag är rädd för att bli sedd och omtyckt.

Efter terrorattackerna i Stockholm har jag fattat något viktigt.  Vad fattas familjen? Svaret är lätt men svår att hantera. Kärlek byggs genom respekt inför varandra.  Men vad är kärlek? Vad betyder respekt.

Pappa brukade slå mig med det kristna budordet ”Respektera din far och mor” och sen kunde han tafsa på våra kroppar. Dubbelmoral heter det.  Men han slog mig aldrig med händerna.  Kanske när jag var mycket liten.  Jag saknar minnen från familjen före sjuårsåldern.  Ett slag dövar känslorna mer effektivt än psykiskt misshandel.

Jag kommer att leva länge med min dotter.  Hon tar upp en stor del av min vardag.  Jag saknar anhöriga som kan avlasta. Jag har några få vänner.  De flesta på Facebook.  Jag saknar vuxenkontakt med djupare samtal än bara det ytliga på Facebook.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Reaktion på terrordådet i Stockholm den sjunde april 2017

Reaktion på terrordådet i Stockholm den sjunde april 2017

Jag hade teven på låg volym och pratade i telefon.  Det var repriser ändå, men jag hörde att ljudmattan förändrades.  Jag vände mig om från datorn till teven. Extra nyhetssändning.  Jag väntade min dotter hem från skolan.
Jag ska försöka skriva mina tankar om terrordådet ur ett personligt perspektiv som en krisbearbetning.  När terrorn drabbades Stockholm på fredagen den 7:e april 2017 av en lastbil som körde in i varuhuset Åhléns. Det är en ensam människans frustation inspirerat av en terrororganisation som skadade och dödade människor.  En människas galenskap som skadade fredagsstämningen på Drottninggatan i Stockholm.

Tv-bilder på den kraschade lastbilen berättade att Sverige blivit attackerad av terrorn. Stockholm var som i krigsläge.  Jag ville min telefon skulle ringa.  Att mamma eller någon i familjen skulle höra sig för hur jag hade det.  Det var ingen som ringde. Jag kunde inte ringa dem.   Sorgen att vara bortvald och undanskuffad från familjegemenskapen fördjupades i mig.  Det fattas något viktigt i familjen. En ”Vi”-känsla byggt på kärlek.

När dottern kommer hem berättade jag vad som hänt i stan.  I vår hmstad Stockholm.  Jag sa att något hemskt har hänt och att tunnelbanan var avstängd.  Hon lyssnade en kort stund och sen började hon leka sina vanliga lekar.  Barn kan ta in lite åt gången.  Hon sa att hon aldrig mer vill åka tunnelbana.  Händelsen fick henne att minnas när vi satt fast mellan två perronger.  Hon blev rädd och trodde att vi aldrig skulle komma hem.  Vi fick kliva av tåget och gå hem.  Jag tröstade henne.

Jag kände mig ensam i detta.  Hoppades att någon i familjen hörde av sig.  Jag uppdaterade inga status på Facebook. Pratade med min assistent som fått många sms från familj, vänner och bekanta.  Som normalt sig bör.

På teven visar dom hur folk lägger blommor på ett staket runt brottsplatsen.  Folk visar sin sorg och medlidande för offren.  Någon gråter, andra famnar om varandra och är bara med varandra.  Politikerna står enade över partigränserna.  Kungen återvänder hem från ett besök i Brasilien för att hålla ett tal. Denna sammanhållning uppstår bara vid krissituationer.  Chockfasen, bearbetningsfasen och acceptansen.

På lördagen frågade jag brorsan via sms om vad han tänkte om terrordådet Stockholm.  Han svarade att det var väntat. Jag garvade och tänkte på att det var ju typiskt min familj.  Men varför hörde ni inte av er och frågade hur jag hade det? Han svarade att dom var på båten. Jag svarade att det spelar väl ingen roll.  Ni hade ändå hört av er och jag frågade vad fattas i familjen för att vi ska bry oss om varandra?  Inget svar.  Han drog ner rullgardinen som han lärt sig av vår farsa.

Den stressen fick mig bli trött. Återigen hade jag bankat på muren till familjen och fick en tystnad tillbaka. Jag är inte förvånad av familjens tystnad heller.  Det är en gammal tystnad som lever kvar inom dem.  En hundraårig tystnad som gått i arv. Tystnaden får dem att reagera som barn som saknar kunskap att hantera känslor.

Chocken la sig på söndagen.  Jag hade tänkt åka till brottsplatsen och lägga ner blommor, men orkade inte.

På radion vill de att vi ska återgå till det normala livet. Allt blir som förut igen? Eller? Nej, det blir inte som förut.

Nu har Sverige stängt gränserna och Eu kräver striktare kontroll av inresande till Unionen.  Därmed ligger alla Ess hos den växande främlingsfientligheten.  Vi kommer att se Åkesson som Sveriges nästa statsminister. Misstänksamheten kommer att utgöra en större grund i det kollektiva medvetandet.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Sånt som andra inte fattar

Sånt som andra inte fattar

När framtiden rycks från fötterna

När dagar blir veckor och sen alla år av tomhet

När det skulle varit du och jag som såg vår dotter växa

När varje morgon fattas du, din pusselbit skulle göra oss hela.

Det är sånt andra inte fattar

Att vara bärare av ett nät av stora hål

Att alltid bära denna sorg

År läggs till år som består

Folk kan beklaga under en tid

Vad mer kan de göra?

Nej, ingenting.

När någon ser och hör min vandring

Trycker jag mitt bröst mot dennes

Det blir så kladdigt, så jävla kladdigt

Som när man nyss runkat och fått sperma på händerna.

Det är sånt andra inte fattar!

 

 

 

Publicerat i Dikter | Lämna en kommentar

Min tacksamhetsskuld blåstes bort när jag drog mitt första andetag. Farsan placerade en kniv av svordomar över bröstet. Det tog fyrtio minuter som blev fyrtio år innan bultsaxen klippte av navelsträngen.
Som far till mitt barn visar jag ett annat ansikte.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar